la voie lactée- svaret på min vintergata

paris mon amour

2010-01-24T13:01:00.008+01:00

kom inte på något annat

2010-01-14T22:43:00.004+01:00

Imorgon sticker jag ner en sväng till Paris. Bara så där. Bara för att jag vill. Bara för att jag kan. Bara för att jag måste. Tout simplement.

Sen var det ...det där med vad man ska ta med sig? Känns som om fransoserna redan har fått allt det där klassiskt svenska. Så. Vad. Gör. Man. Då.
Jo, Jag gjorde en egen lyxig gourmetmüsli.* Med dinkelflingor,havregryn paranötter, hasselnötter, mandlar, russin, sesamfrön, linfrö och så en hel till .
Sen slog jag in den lite fint.

Varför köpa när jag kan göra allt bättre själv?
Varför köpa då jag vet att C älskar allt som är simple och pure.
Mellan varje tugga kommer hon Mmmmm, le lite, ta en tugga till, mera Mmmmm och sen fråga efter receptet.

(* och så lite gravad lax på det)

Så. So long suckers.

une situation plutôt normale je dirais

2010-01-08T23:00:00.003+01:00

Jag har lyckats köra ihop det lite. Bokstavligt talat. Mer än så kan jag inte säga. Jag lyckas alltid nästla in mig lite grann. Inte för att det den här gången skulle vara i negativ bemärkelse. Men ändock.

Ändock har också gott och blivit ett av mina favoritord för tillfället.
Funkar i alla lägen.

Förvisso, emellertid, således ligger ändock högt på listan.
Men det tar sig som någon sade en gång.

Det blåser kalla vindar öfver hufvudstaden och jag har börjat förlägga min marathonträning(tillika löpträning ) till löpbanden inomhus. Det är galet deprimerande må jag säga. Men hyfsade intervallpass med pulstoppar lyckas jag ändå med. Idag lyckades jag också trilla på löpbandet och skrapa upp båda knäna. Snyggt jobbat! Inte ens inomhus springer man säkert.
Imorgon trotsar jag -20 och ger mig ut och kör längdskidor. Nu önskar jag mest att jag vore i Grenoble och fick köra ski de fond (skating då alltså) med école nordique. Såsom det bar sig en gång i tiden.
Men. Nu är jag här och det är likförbannat kallt.
Et j'adore.
Tout simplement.

ett fåtal timmar kvar

2009-12-31T10:25:00.003+01:00

Snart stänger vi dörren till 2009 0ch öppnar upp 2010-årsdörr.
Jag har två uppgifter kvar att göra innan jag kan avsluta 2009.Uppgift nummer ett ligger i att skriva ett brev till mig själv-" Hej Lakattis38 " skulle jag kunna inleda brevet med. Brevet ska därefter förslutas väl för att inte öppnas förrän om cirkus 10 år, lagom till champagnen anno 2019. Innehållet i brevet bestämmer lakattis28. Gör så du med! Skriv om tankar och drömmar, eller var du tror att du är i livet om tio år. Skriv om dina värsta mardrömmar idag och fundera om de kommer se likadana ut om tio år. Skriv vad fan du vill helt enkelt. Skriv hur fan du vill.

Uppgift nummer två består i att skriva ännu ett brev, fast till lakattis29. Innehållet i brevet styrs helt och hållet fortfarande av lakattis28. Skriv vad fan du vill. förslut brevet väl och förvara det på ett säkert ställe samt minns var du har lagt det då du om ett år, Nyårsafton 2010, kommer få äran att läsa ett brev från ( i undertecknads fall ) lakattis28 till lakattis29.

Drick sen skumpa, eller vad fan du vill. Vin går också bra. Gör vad fan du vill, men med finess. Bestäm dina löften hur fan du vill. Men se till att hålla dem. Men glöm för allt i världen inte bort 1 januari 2010. Då ska lakattis28 (turning 29) vinterbada, eller snarare nyårsbada. och det, my friends, är inget nyårsskämt. Nyårslöften är inte min kopp te. Men vissa mål ligger fast där framme i horisonten. Att kalla dessa för löften vore dock helt fel.
Sub3.30 är bara ett mål, inget löfte.

Skål för fan. Santé et merde .
Glöm inte bort breven. Tio år kan tyckas oändlig, snart knackar det på dörren. Visst blir man förvånad: "Hur tusan kunde tio år försvinna under mina fötter?

le resultat

2009-12-16T11:55:00.002+01:00

Mitt Stollenprojekt från förförra helgen blev exakt så som jag önskat. Men smaken kan jag ej yttra mig om...ännu. Kakorna... eller snarare vedstockarna ligger i trygg förvaring i plastpåsar-allt enligt den store konditorn Jan Hedhs beskrivningar.
Jan Hedh anser- jag härmar.
Men jag tror att vi får prova en av Stollen till helgen.
Undrar om de smakar som sig bör?

A suivre...

tyskt är bra

2009-12-05T14:11:00.003+01:00

Jag har ju bytt fransk sambo mot en tysk sådan. Det funkar alldeles utmärkt. Man skulle alltså kunna tro att denne bakar tyska läckerheter dans la cuisine. Icke. Men någon annan gör det. Jag naturligtvis.

Jag håller nu med att baka en tysk Stollen, det vill säga en fantastisk tysk kaka fylld med bland annat syltade apelsinskal, rominlagda russin och massa mandelmassa.

Förra helgen syltade jag apelsinskal och gjorde egen mandelmassa.

Den här helgen tänkte jag fullborda kakprojektet. Stollen ska bli ett.

Enligt konditernas konditor Jan Hedh är Stollen en sådan kaka som mognar sent. Tydligen ska den "ligga till sig" några veckor för att bli perfekt. Låter bra.

perfekt

2009-12-05T14:03:00.003+01:00

Jag vet inte vad han hette eller vem hans husse/matte var. Jag höll mig på godtagbart avstånd. Det finns en oskriven regel som säger attt man aldrig bör gå fram till en hund som ligger/står kopplad. Men smygfotografera på lagom avstånd kan man göra.
Fast min danska kompis M tyckte såklart att jag var helgalen.
Men är det en passion så är det...
Hunden ovan motsvarar ungefär min drömhund. Så nu vet ni det.
-Tomten, jag vill ha en hund.
T.- Har du tiden?
Jag-nja
T. -pendlar du?
Jag-ähhh, ja
T. -är du borta mer än fyra timmar i sträck om dagarna?
jag-äh, svar ja. Snarare tio timmar
T. -tyvärr. Ingen hund.

ohhh. Jag visste det. Fast snart får jag kram Österlens eviga singel, Ludde. Duger det med.

tusen idéer ... men bara i skallen

2009-11-23T21:35:00.002+01:00

Sedär. Tröttheten kom. och den gick. Den stannade inte. Så bra.
Nu sittter jag här med tusen idéer. Om saker jag brinner för.Om saker jag vill jobba med. Om framtida idéer. Det finns tusen av dem där inne. Men att gå från ruta noll till ruta ett är mitt stora problem.
Oftast havrerar allt på vägen. Upp som en sol och ...ja ner som en pannkaka.

Börjar blir less på mina eviga drömmar, tankar, idéer. Börjar framförallt bli less på det eviga malandet: " om jag gör det här... kan jag göra det där sen, för med hjälp av det jag gör nu kan jag kanske komma vidare till det där"
Aldrig är man nöjd på den rutan man står på just nu. Alltid vill man vidare. Alltid. Antagligen är det människans styrka. Men kanske också svaghet (?)

Lättja är det värsta jag vet. Det mest oattraktiva som finns. Pour toujours.
Lättja är med all sannolikhet den värsta dödssynden.
Selon moi alltså.

bang, krasch, bang...

2009-11-15T20:26:00.002+01:00

...och där slog hösttröttheten till.
Was?
En sådan trötthet som inte ens kan springas bort.
Då är det illa.Förhoppningsvis är det bara den här helgen som har varit ...just trött.

Eller är det dags att börja boosta med massa Blutsaft måntro?

Idag har jag varit på Stockholms Nationalmuseum. Trevligt. Gudomliga målningar från Caspar David Friedrich. Inspirerande.
Trevligt också att gå dit tillsammans med inspirerande sälllskap. Som man kan dricka kaffe med och diskutera ...om allt med. Men ändå. Men ändå bli lagom förvirrad.
Förvirrande? Ja, jag också.

Bon dimanche alors

passion

2009-11-10T22:29:00.005+01:00

en crême brulée är också en slags passion...

Jag tror att det är dags att väcka liv i en gammal passion jag har, eller snarare ett intresse.
-Hej, jag heter K och jag tycker om att baka surdeg.
*harkel* Får man lov att presentera sig så?
Ja natürlich får man det. Dass ist ja kein problem. Och ikväll har jag rätten på min sida , att skriva på tyska alltså. Kvällen har gått i tyskt tecken, då jag har konverserat på detta språk.
Jag har ju gått och blivit med tysk sambo. Ja, natürlich. Förra året var det en fransk sådan, nu en tysk. Vad ska det bli nästa gång blir då helt naturligt följdfrågan?

Vem vet. Vem vill veta? Men jag vet att jag kittlar i mina baknerver. Oh, du ljuva surdeg. Nu är det du och jag igen. Snart.
Och min tyska sambo och jag har stora projekt inplanerade. Det stavas Stollen. Jag älskar denna ljuva tyska julkaka. Den kräver sin tid och finslipning i köket. Mer än 48 timmar. Men det är det definitivt värt.
Sen kan man bjuda in lite VIP- folk på fika. (vem, vem vem??)

Alltså. Donc. Passioner är till för att dö, för att kunna återuppväckas. Fullt normalt med andra ord.

något som inte stämmer

2009-11-03T07:12:00.003+01:00

Igår såg jag på Facebook att mitt äldsta aupairbarn är i an open relationship. Kanske inte så märkvärdigt med det- förutom att jag då inte tycker att han kan vara i en relation överhuvudtaget. Han är ju bara barnet...18 menar jag.
Nyss var han 9 år, samlade på igelkottar, hade en gedigen myntsamling och byggde flygplansmodeller. Nu bor han i Paris 15e arr, läser medicin och är uppenbarligen i an open relationship.
Well, jag antar att det är passande att slänga in det där c'est la vie just här.

Så. C'est la vie.

januari börjar året, februari kommer näst...

2009-11-02T23:58:00.003+01:00

...mars, april har knopp i håret... maj och juni... ja, precis. Und so weiter.
Tjoho. Det är november.

Preparons-nous. vintern ligger i startgroparna. Jag har hittat en snygg lila basker. Lila är snyggt. Den får bli mina sjumilastövlar den här vintern.

Så vintern - det är bara att angripa. Jag ligger i lä.

om att komma hem- ett begrepp man alltid använder sig av

2009-10-28T08:35:00.006+01:00

Jag har tappat räkningen på alla ställen jag har bott på. Är det illa?
Vissa ställen minns man dock- både ur ett positivt som ur ett negativt perspektiv.
Vid varje ny flytt ställer jag mig frågan om det blir den sista. Onödig fråga- för jag vet ju redan svaret. Nej, det är inte den sista. Nu står jag åter i flyttagen. Och det är inte den sista.
Ibland känns det tungt, emellanåt ganska kul. Just nu känns det mest stressigt.

Naturligtvis förknippas alltid ställen man har bott på med alla de bekantskaper man fått chansen att lära känna. Jag minns mig själv som naiv 19-åring i ett pulserande Paris och hur vi i avsaknad av vinöppnare öppnade vinet med vanliga fickknivar. Då bodde jag på 13 kvadrat, men hade en stor säng som ofta lånades ut till mina vänner.
Jag minns boendet i Norge och hur jag och min sambo då emellanåt gick som katter kring het gröt kring varandra. Jag vill minnas att hon irriterade sig på mig lika mycket som kunde göra detsamma på henne speciellt då hennes pojkvän var där. Eller pojkvänner kanske jag borde skriva.
Jag minns min studio i Grenoble, speciellt den dagen då electriciten bara försvann för att jag hade missat att anmäla och betala franska EDF. Jag minns rummet i London och lägenhetskamraterna. Jag minns det med blandade känslor. Jag minns också den risiga lägenheten på Cypern, hur mycket vi frös och hur fuktigt det var. Jag minns hur jag och den tjej jag deladde lägenhet med då allt som oftast valde att tillbringa all vår lediga tid i lägenheten under, helt enkelt av den anledningen för att det var så mycket varmare och hemtrevligare där.
Jag minns hur det kan vara att dela ett utrymme på 20 kvadrat med fem personer. Hur essentiellt det då blir att visa respekt och ta hänsyn till alla och en var, men samtidigt hur slitsamt det kan vara.
Jag minns mon appartement haussmanien i Paris, det lilla köket som man nästan var tvungen att backa in i och det knarrande trägolvet.
Jag minns korridorslivet i Sverige, speciellt minns jag den där amerikanen som allt som oftast valde att gå ut och festa i flip flops. Kanske inte så märkligt om det inte var så att det var december och snön hade börjat täcka både gator och hustak.
Jag minns alla andra ställen jag har huserat på och jag minns saker som inte bör förtäljas här. Minnen som sitter bakom pannbenet och som kan få mig att le, eller gråta. Jag har längre inte någon räkning på allla de ställen jag har bott på. Jag tror att det handlar om ett femtontal. Vad spelar det för roll att räkna? Jag har minnena kvar. det är det som är viktigast.

För varje ställe jag har bott på har jag alltid sagt att " jag är hemma". Vad innebär det egentligen? Att vara hemma någonstans. Att komma hem. Nu flyttar jag. Igen. Om en vecka kommer jag på tal om mitt nya boende säga att jag är hemma.

flytt

2009-10-26T22:04:00.003+01:00

Tjoho! Inget la tour eiffel i sikte, eller en svalkande vind. Men en analkande flytt, som på sitt vis kan få mig närmre la france. ett kök, lite surdeg och så kan jag ta vid där jag slutade i .... juni 2008.
Dags att dra igång med surdegspassionen igen. jag tror att jag ska börja med...sega baguetter.

alors... venez pour un fika!

moder svea krackelerar

2009-10-26T09:10:00.004+01:00

Några ord till dig:

jag gillar dig inte på grund av dina materalistiska behov. Det köps, det slängs och det köps nytt. Ska det vara så?
Fuljournalistiken dominerar alla löpsedlar. Vad hände med det vackra? Den goda journalistiken?
Ditt land förminskas till fömån för det amerikanska. Vad hände med det vackert svenska?

Och detta, mina vänner, detta är inte acceptabelt. Varför kan vi inte vara lika protektionistiska som fransoserna? Varför underkastar vi oss att acceptera och ta till oss alla nya influenser som blåser in från det stora, stora landet på andra sidan havet?
Nej. Jag har svårt att leva i detta Sverige. Så fort det talas om Idol stänger jag av Tvn. Varje löpsedel som handlar om singelmammor, kärlekskranka bönder, idoler som avgudas och mammas pojkar som letar kärlek får mig att se röttt. Då önskar jag faktiskt att jag bodde någon helt annanstans än just... här.

Det där med att värna om sina djupa traditioner, som till exempel fransoserna, är något som svenskarna borde bli bättre på.
Vi har väl också saker och ting att vara stolta över. Saker och ting som väger tyngre än det som dumburken visar varje f-rbannade kväll.
Inte konstigt att dagens tonåringar är som de är med andra ord: oengagerade, respektlösa, omotiverade, okultiverade och obegåvade.*

förlåt. Man ska aldrig dra alla över en kam. Det vill jag inte heller göra. Det gör jag inte heller. bara nästan.

i promise you

2009-10-20T10:13:00.003+02:00

Lyssna inte på Tracy Chapman's The Promise.
Du kommer börja gråta. I alla fall gjorde jag det. Den låten frambringade en sentimentalitet i mig jag inte visste fanns. Mina tårkanaler rann över.
Jag älskar fortfarande den låten. Kommer aldrig sluta lyssna. Snarare hoppas på att tårkanalerna ska sina.

det där med hundar

2009-10-05T08:08:00.004+02:00

Jag tog kontakt med ett företag som sysslar med att placera ut framtida ledarhundar hos fodervärdar. Fast jag inser ju att det inte funkar. Som fodervärd och som hundägare i största allmänhet, kan man inte lämna sin vovve ensam hemma hela dagarna. Och svar ja, jag är borta mer än fyra timmar per dag. Vissa dagar sticker jag hemifrån tio över sex och kommer hem vid ....sju-åtta-tiden. Så det där med att vara fodervärd åt en framtida ledarhund föll redan i startblocket.
Typiskt.
Men drömma vidare kan jag ju göra. Jag säger inte att en hund är den största vägen till lyckan. Men ur mitt perspektiv skulle det vara något djupare än så. Det tillhör min identitet. Jag och hundar. Så länge jag inte har en kommer jag alltid att vara halv.
Eller nåja, inte riktigt egentligen.

dagen då jag mötte Simba

2009-09-27T22:17:00.002+02:00

...och jag föll.
Fö just Simba.
På bussen ut mot Lidingö igår förmiddag mötte jag Simba, Han tittade på mig med sina bejdande ögon - och jag såg honom. Och jag föll handlöst.

Han var den vackraste gula labradorhane jag någonsin skådat.

Stora tassar, vackert huvud och ... ja, fantastisk vovve.

Har inget mer att tillägga.
Överväger nu att lämna the city för en stuga på landet så att jag kan skaffa hund.
Seriöst alltså.

Jag hoppas att jag har vänner som vill komma på besök. Annars lär det bli lite lonely.

Paris contra det svenska landet. *host, host* No comment.
Jag saknar mina kollegor på hotellet ... lite. Men jag inser att jag styr min tid bättre nu.

och nu då?

2009-09-27T21:41:00.002+02:00

Jaha. Då var Lidingöloppet också avklarat. Då är det dags att blicka framåt. Skapa nya mål, som inte nödvändigtvis är träningsrelaterade

Hur gick det då? Ja, lidingö. Jodå. Jag kom, jag sprang och jag klarade mig. Jag sade att jag inte skulle springa på mer än 2.45. Gjorde jag det? Nej, det gjorde jag inte. Jag sprang på 2.45. Alltså klarade jag mitt mål. Är jag nöjd? tja, allt är ju relativt. Så svar: ja, mer eller mindre.
Det är märkligt, men då jag befann mig där ute bland buskar och snår och mjölkyrepumpande backar vill jag inget annat än att det skulle ta slut. Men så sitter man här, mer än 24 timmar senare och undrar hur det kunde gå så snabbt?
Och så slår blixten ner, bara så där och den meddelar att jag måste springa nästa år också.
Så då får det väl bli så. Men då måste jag springa under 2.38.Basta.

Och den där mjölksyran då? Jodå, den kom och den smög och den dämpades. Men i den beryktade aborrbacken höll jag den i schack genom att gå snabbt uppför, luta mig framåt likt en krumböjd gumma och då jag kom till dess slut manade jag mina ben att börja springa igen. Och den taktiken fungerade uppenbarligen. För nu sitter jag här, utan känningar i benen, möjligen lite stel i ljumskarna.
Nu sitter jag här och inser att jag saknar att skriva.
Ju mindre jag får därutav, desto mer vill jag ha därutav. Desto mer drömmer jag envisa bokdrömmar, barnboksdrömmar och andra drömmar.

ibland önskar jag att jag nöjde mig med så mycket mindre. Inte ens Lidingöloppet är good enough. Så vart ska jag sikta härnäst?

ps. någon detaljerad redogörelse kommer ej om Lidingöloppet. Alla vet vi att det handlar om 30 kilometer, massa backar, 36000 löpare, vätskestationer, glada hejarop och en förbaskad vacker natur. Halleluja.

Med det öppnar jag ett nytt worddokument. För nu måste jag skriva massa annat.
Jag har en story på g.
Jag lovar.
Den är bra.

gästspel

2009-09-13T10:16:00.004+02:00

Det har varit tyst om mig. Jag vet. Och kanske kommer tystnaden vara mer bestående just nu - än livstecknen.
Men nu är jag tillbaka. För ett litet tag. Drömmer massor, men är hyfsat realistisk in between.

Kanske borde jag ändra lite i min presentation, då jag inte alls för tillfället befinner mig på fransk mark. Utan på svensk. I hufvudstaden, där vatten och naturupplevelser finns runt knuten. Det gillar jag. Inte är jag hälften så stressad som i Paris på vissa punkter heller. För här kan jag ju rensa tankarna utan att springa för liv eller död över bullrande gator. Här är det ingen som tittar konstigt på mig då jag kommer springandes mitt i city. Här är det fullt normalt. När ska fransoserna greppa det?

Men så till saken. I veckan som gått fick jag et ryck och kom på att jag borde springa Stockholm halvmarathon( 21095 meter) som gick av stapeln igår. 400 kronor och jag stod där med en startplats i handen. Naturligtvis från svarta marknaden. På bara några minuter blev jag fem år äldre och hette Anna.
Sen var det bara att ge järnet. Jag sprang, och jag sprang och jag sprang. Och jag sprang i mål på 1.40.09. Nu sitter jag här och grämer mig över de där nio sekunderna. Nio ynka sekunder.
Nej, jag blir aldrig nöjd. Aldrig. Så nästa gång...
Men ändå, 5 km på tiden 22.25 min, 10 km på 46.02. Det är inte fy skam. Det var inte ens jobbigt.
Så nu ska jag sukta vidare efter allt nytt löparmaterial jag vill ha. Alla nya löpardojor som jag har förälskat mig i, först och främst för dess komfort och "studs" , sist kommer det estetiska. En ful sko kan vara hur grym som helst. Fråga mig. Mina "springa-snabbt-dojor" är inte vackra, men oj så snabba.
jag har dock mycket förtretet upptäckt att jag kommer vara otrogen inom en snar upptäckt. Asics- jag älskar dig. Men Nike- jag har upptäckt att du har något som du inte har haft hittills.
Asics är fortfarande kanon, men Nike har fullkomligt exploderat på löparsidan. De har förstått grejen- och resultatet har blivit därefter. Strålande med nya ord.
Lättviktsskor med grym dämpning är det nya svarta*

* jiiisus, jag är totalt fast.

Vi ses i löparspåret!

rackans också

2009-08-12T19:37:00.003+02:00

jaha. Dåå man precis har lämnat det sköna Österlen, ja då händer detta.
Start och mål i Ystad och massa kilometrar att avverka. Ja, en cirkus 169 km. Med detta skrivet menar jag inte att jag hade velat deltaga, men hade jag varit där hade jag åtminstone haft möjligheten- eller åtminstone kunnat beskåda arrangemanget. Nu kan jag ingetdera. Det irriterar.
Förvisso, jag kan åka hem . Men så mycket är det inte värt.

jaja, bit i det sura äpplet och tänk på något annat.
Som Lidingöloppet i september

kanske kan skicka ut någon att beskåda detta ultra-race?

Frivillig?

nää

2009-08-01T10:45:00.003+02:00

Nää. det är inte mycket som är kul just nu. När blir det kul? När vänder livet och blir underhållande? När mår man bra?
jag har ingen aning.
Så skit i livet och häng med ut en stund i stället.

ekosystem

2009-07-29T20:35:00.003+02:00

Det spelar ingen roll att man hävdar att man är självständig och klarar sig själv. För det gör man inte. Inte.
Människan är som ett ekosystem. Du behöver mig, jag behöver dig, vi behöver varandra.
Eller. Om du ger ditt samtycke till det kan jag göra så. Eller si. Och vill inte du att det ska bli så. Ja, då kan det inte bli så

Så fuck min självständighet. Mitt oberoende. Vad jag än gör skapar det konsekvenser för någon annan. Och vill jag göra så. Behöver någon göra si. För mig.

Och jag så för någon.
Så nu väntar jag på att någon ska säga det jag vill att någon ska säga. Jag korsar tummarna.
Så kom igen- tur i spel, otur i kärlek. Låt så vara även denna gång.
Om tjugofyra timmar vet jag om jag får schack matt.

Så snälla

mannen

2009-07-23T17:39:00.001+02:00

Oemotstånligt söt- och titta vilka tassar.

fyra lopisar senare

2009-07-23T09:34:00.002+02:00

4 rörstrandstallrikar
4 tallrikar Uppsala-Ekeby
1 fint Rörstrandsfat ( 10 kronor, vilket fynd!)
ett pärlhalsband ( att tillverka nya smycken av)

Har jag sagt att jag fullkomligt älskar loppmarknader?
Det är där man lär sig vad som är kvalitét och kvalitét, förundras över hur människan slänger en sak utan att förstå dess värde och utnyttjar samma människas inkompetens genom att köpa saken till ett pris långt under det som saken är värd.

Bra va.
Men igår såg jag Rörstrands smörbytta "Picknick" med en prislapp som inte ens skulle vara godtagbar i Stockholm.

ps. skrev jag att jag gillar Rörstrands?

tack, säger Herr Ludde

2009-07-20T09:38:00.003+02:00

Ibland måste finaste hunden mutas- för att äta. Ägg fungerar fint att muta med. Då slinker maten ner lite lättare.

Men naturligtvis är bara det bästa fint nog åt Monsieur som har hunnit fylla 10.

saker jag gillar med sommaren

2009-07-16T19:41:00.003+02:00

gå ut barfota och låta mjukt gräs flörta med tassarna
dra handflatan längs vete- eller kornfälten och det rasslar lite förföriskt då axen nuddar varandra.
lyssna då samma vete-eller- havre- eller kornfält rör sig i vinden och frambringar ett särskilt vackert ljud
bada i havet och låtsas att det är riktigt varmt och skönt (fastän det inte alls är det)
äta svarta vinbär direkt från buskarna
tokspringa i det platta skånska landskapet
plocka fläder, torka och brygg eget fläderblomsté
åka iväg och plocka jordgubbar och äta en gubbe för varje sådan som läggs i spannen.
sitta med tända ljus klockan elva på kvällen
dricka vin
promenera i gamla hagar där gräset är lika högt som jag själv
lägga sig i nytröskad halm
lukta på samma halm
få massa fräknar i ansiktet
och upptäcka att man har bra pigment och blir brun utan större besvär
plocka stenar vid havet
cykla
springa- och den skånska vinden är varm och go'

så låt det inte bli höst

cigarrer och ärtsoppa är lycka under sommaren

2009-07-15T21:35:00.002+02:00

Idag har jag tjuvlyssnat på den mest underbara konversationen mellan två män/killar i 25-30-års åldern. Men nu undrar jag: Har inte män något annat i skallen?

Denne utspelade sig någonstans mellan T-centralen och Upplands Väsby och i förkortad version lät det ungefär så här:

Kille nr 1: nu längtar man som fan till freda
Kille nr 2: Mmmm. Men du vet, en cuban är jäkligt god alltså.Men dyr,
Kille nr 1: Men vi kanske ska dra ihop lite fler folk. Kolla med Chrille, Martin...
Kille nr 2: ja, eller så letar vi upp någon lugn plats i parken och röker där. Under träden.
Kille nr 1: ja, ska det blir fint väder på lördag.... öh ja, det är för tidigt att kolla det redan
Kille nr 1: Eller så kör vi på cigarillos...
Kille 2: fast det är ju inte samma sak
Kille nr 1: nej det förstås. Fan, vad sugen jag är nu. Och nästa nyår då jävlar ska vi köpa någon riktig fin...
*****************************************************
killarna sitter nu djupt försjunkna i deras egna funderingar under fem minuter och drömmer om cigarrer...

Kille nr 2: Tror du att det blir bra med en ärtsoppsgrej eller blir det för mycket?
Kille nr 1: Näää, det tror jag väl inte...
Kille 2: och ur näringssynpunkt är det väl hyfsat ok.
Kille 1.: Men vad betyder nyckelhålet, sägern kille nr 2 och pekar på ärtsoppsförpackningens gröna nyckelhålsmärkning
Kille nr 2: öhhh... ja... vette fan...öh, jag tror att det... öh ...nä, det vette fan
Kille nr 1: smalmat eller?
Kille nr 2: ähhh, det vette fan alltså

ta tjuren vid hornen

2009-07-13T10:50:00.003+02:00

att ta tjuren vid hornen- det måste man. Alltid. Ibland är hornen vassa. Riktigt vassa. Likväl måste man ta den där tjuren vid hörnen.

Alltid. det är väl på så sätt man utvecklas, kommer vidare och kanske en bit på vägen.
men just att ta steget är bra så mycket svårare.

femton

2009-07-12T15:15:00.001+02:00

jag har bara gått ut en liten stund. Eller nåja,. jag har gått ut för att springa 15 kilometer.
jag kommer tillbaka
Always have. always will

tänka innan handling

2009-07-08T23:24:00.003+02:00

Nästa sommar 2010 blir det en favorit i repris av broloppet som gick år 2000. En halvmara över bron, där Danmark möter Sverige. Det låter naturligtvis lockande.
Fast.
Jag funderar ju starkt på klassikern 2010. Lägg till Stockholm marathon, Göteborgsvarvet därutöver och jag inser att jag kanske bör förbli publikstöd vid bron. Istället för att springa alltså.
Kan ju dricka kaffe i Köpenhamn i stället.

det där med humlor

2009-07-08T07:58:00.004+02:00

Vår hund äter humlor. Vår hund har fått namnet "rovdjuret." Det svarta rovdjuret. Det låter farligt. Fast mest tycker han om att sova och vila sina gråa hår mot gräset. Men ibland är han på hugget. Som det hungrige rovdjur han är ligger han först på lur, alla sinnena är på helspänn och så kommer det en liten söt rackare flygande, ovetande att dess minuter på jorden är räknade, för då hugger det svarta rovdjuret till. Humlan faller till marken, rovdjuret frustar. Än är inte kampen över. Humlan är vid liv och kravlar längs marken. Då hugger rovdjuret ännu en gång. Humlan ligger stilla. Rovdjuret äter frustande upp sin fångst. Slickar sig om munnen och ställer sig åter på humle-lur.

Tydligen är detta normalt. Jag gogglade på nätet och det kom att visa sig att vårt svarta rovdjur inte är något ovanligt sådant. Tydligen äter hundar humlor? Men varför?

Jag har försökt att få honom att äta gurka och tomat. Det spottar han ut direkt. Men hasselnötter går fint. Ibland.

2009-07-07T10:22:00.003+02:00

Oh. Som i hänförelse. Oh. Som i beundran. Oh. Som i lätt avundsjuka

Gå genast in på den här bloggen och njut av de här läckerbitarna.
Ok. jag vet. Jag kan inte pyssla med allt. Men det verkar onekligen väldigt kul.

vackra bilder också. På allt mellan himmel och jord.

fridens liljor

det svenskaste som finns

2009-07-06T10:08:00.003+02:00

En kväll för några veckor sedan, eller ganska många veckor sedan kom år 2011 på tal. Jag tror att det var maj månad och träden stod ljust gröna och barnen skrattade som de aldrig gjort förut och jag skakade hand med några vänner. Jag vill minnas att handskakningen innebar och fortfarande innebär blod, svett och säkerligen tårar. Att den där hanskakningen innebär sisådär 90 kilometers skidåkning , jord och lera och lycklig löpareurofori, några simtag i Vansbro samt brännande träsmak längs Vättern. Detta med överskriften 2011. men ju mer jag tänker på tvåtusenelva desto mer sorgsen blir jag. Desto mer irriterad blir jag. Tvåtusenelva ligger liksom för långt framåt i tiden. De som känner mig vet at jag inte har ett hundraprocentigt tålamod. Vill jag något vill jag det direkt. Tvåtusenelva rimmar falskt i kombination med mina framtidsplaner. Tvåtusenelva svider lite lätt mot huden, mot asfalten.
Tvåtusentio låter så mycket bättre. Det svider inte lika mycket, om det ens svider överhuvudtaget. Förutom i plånboken.
Så vänner. let´s make it 2010?
För ärligt talat, det är väl bara att köra, få det överstökat. Eller så säger vi så här. Jag kör 2010, samt 2011. Så kan ingen kalla mig för svikare.
Det är ju faktiskt en svensk klassiker vi talar om. Ju tidigare desto bättre, n'est-ce pas.

hänt på loppis

2009-07-06T10:03:00.001+02:00

jag: (till min fader) vet du, det finns en jättefin rottweiler där borta. En liten valp. Helt gudomlig
Min fader- ooohhh. vaddå. kan man köpa den?
jag- alltså, vi är på en loppmarknad.

total bloggtorka

2009-06-28T19:43:00.001+02:00

tar en liten time-out. Min blogg torkar. Ett litet tag i alla fall.

hmm, hopprep?

2009-06-23T15:46:00.001+02:00

Tänkte åka lite buss idag. Med betoning på l i t e.
Kanske kommer hopprepet på bilden till användning?

- och du som skulle lära mig att rita skuggor på stilleben

2009-06-23T12:18:00.005+02:00

Det är inte helt fel att ha två familjer- en svensk och en fransk.
För nio år sedan var jag den franska familjens aupair- och på den vägen är det. Sen följs våra vägar åt. Lite slingrande. Ibland dyker det upp vägskäl, vi skiljs åt, men möts igen vid nästa korsning.
På onsdag nästa vecka har äldste sonen det sista provet- sen får han vänta till juli på sina provresultat som kommer tala om för honom han har klarat sin bac.*
14-åriga mademoiselle dansar balett, spelar tvärflöjt och längtar till sommarlovet. Så gör även yngste brodern, som tränar fäktning och spelar piano.

Men för nio år sedan var äldste sonen endast nio unga år, mademoiselle fem och lillebror inte två år fyllda.
Igår blev vi nog aningen nostalgiska, där över köksbordet. Vi drack turkiskt te, pratade om dåtid och om framtid, om drömmar och om mina ungdomliga föräldrar (!! javisst)
Och så bjöd de in sig på mitt bröllop ( äh..nej jag ska inte gifta mig) så någon inbjudan lär de inte behöva ( om den dagen skulle komma...Nej, det tror inte jag heller)
- Vi kommer med easy jet skrattade Herr G.
- vi tar med oss champagnen, fortsatte Madame.
Det är trevligt att diskutera med familjen. Lätta på sina tankar. På sina funderingar. Men Madame kan bli lätt naiv. Ibland komplicerar hon till småsaker, får svårt att organisera sig, Då är det tur att Herr G är där för att rätta till och för att lugna. De synkroniserar varandra riktigt bra på den punkten. Herr G skrattar så hela huset skakar, Madame ojjar sig lite och så blir allt bra igen.

* inget snack om den saken. Klart han har

ska du fixa ostbricka?

2009-06-23T11:52:00.002+02:00

Låt mig då tipsa om följande ostar:

- Morbier
-Comté
-Reblochon
-Cantal

Se till att ostarna har legat i rumstemperatur. Då kommer smakerna fram.

mmmmm...

svenska smaker

2009-06-22T13:29:00.003+02:00

Precis. Kanebulllar på ingång. Middag med familjen i förorten ikväll.
Och ma famillle är barnsligt förtjusta i den här lilla bullen. Nästan överdrivet.
Fast så är det kanske med allt: det man inte är van vid att kunna hitta blir man ljuvligt lyrisk över då man väl får det.

Och så har jag gått och förälskat mig. Typiskt inte sant. Otroligt korkat liksom. Men det är inte mitt fel att jag gick och föll för det blåa. Blått som i skor. Blått som i ett par klassiska snygga läderskor. Skitsnygga.
Varje gång jag går förbi fönstret blänger de på mig. Sådär argt. Som om jag är en svikare. Fast vi har liksom inte ens tagit på varandra. Jag har bara beundrat på avstånd.

som på den gamla goda tiden

2009-06-21T09:44:00.006+02:00

Ett stenkast från Gare St Lazare ligger det här lilla Confiserie- gottisbutik. Varje gång jag går förbi är jag alltid lika fascinerad över att det än idag, i vår tid, finns en butik som andas det gamla. Som om tiden har stått stilla. Ägarinnan tillhör själv le troisième age, den äldre åldern. i butiken ligger sötsaker vackert uppradat på fat eller i vackra burkar. Men som alltid med sådana fina affärer: Kostar det så smakar det.

Till vänster syns calissons, det vill säga en specialitet från Aix-en -Provence, gjord på mandelmasssa och sockerkristyr. Un vrai délice. Om ni frågar mig. Det andra söta får mig mest att tänka på skånska marknader och söta, sockriga, mjuka läckerheter.

Tiden har stått stilla i butiken. Se bara den vackra vågen och den underbara affärsinteriören.

- 100 g de calissons, s'ïl vous plaît.

Vad skulle du vilja ha?

Butiken ligger på Rue d'Amsterdam. Ett stenkast från Gare St Lazare. Värt ett besök. Men öppettiderna varierar.

flashback

2009-06-21T09:10:00.004+02:00

Jag knäppte en bild igår. Det är den ni ser här ovan. Fast den gör inte kvällen rättvisa.

Igår var jag på fest. Ja, ni läste rätt. I det 12e, tillsammans med tjugotalet trevliga typer- fransoser, tyskar, österrikare och två svenskar (!). Jag fick flashbacks tillbaka till mitt eget utbytesår i Grenoble och kände mig helt plötsligt nostalgisk.

Sen.

Kom nuet tillbaka och jag insåg att jag trots allt inte ville vara student igen. Det var då. Nu är nu.

Flertalet av fransoserna hade även studerat i Sverige och- en ,vars svenska var riktigt bra, ville mer än gärna tillbaka til Svea, till de ljusa kvällarna, till Luciafirande och kalla dagar av snötäcke.

Fast den mest intressanta konversationen hade jag ändå med österrikaren, som först pratade om turolerhosen och knepiga österrikiska dialekter till att sen berätta om kvällen då han åkte på 80 Euros i böter för att han r å k a t cykla över ett övergångsställe då gubben var röd.Tilläggas kan att klockan var fyra på morgone, gatan låg tom och öde och Parisnatten andades äntligen för sig själv. Då. Hördes det sirenljud från en bil som dök upp från ingenstans och franska poliser i tighta uniformer.

Att poliserna sedan var smarta och skickade in boten till den österikiska ambassaden förde in diskussionen i ett annat skede. Det är också om detta jag allra mest vill skriva. Fast det var om detta som österrikaren minst ville prata. Det handlade om kvällen i september förra året då han tillsammans med en tjejkompis satt vid de kända trapporna vid Sacre Coeur. Intet anande kom någon att lägga drogen rohypnol, känd som en "våldtäktsdrog," i tjejens glas- men det var österikaren som kom att dricka det. En tid efter skiljdes de åt och ...sedan var det svart. SVART. S V A R T.

Han vaknade upp på sjukhuset morgonen efter. Mindes ingenting. Men sju ben vid bäcken var brutna, blåmärkena på hans kropp vittnade om att han har varit med om något.

Det visade sig att poliserna upptäckt honom på RER-tågens räls. Vid Gare de Nord Där låg han. Medvetslös. Utan minnen av vad som hänt.

Och hade inte han druckit innehållet i glaset den kvällen hade tjejen gjort det. Vad hade då hänt?

Putsar man lite på Paris fasader är det inte alls så sockerlent och rosenskimrande. Paris är en hård stad, av våld, av fylla, av knäppa typer. Att bo här hela mitt liv är inte som lockar. Men så har jag ju också bestämt för att flytta. Sweden is calling. Det. Känns. Bra.

100 punkter om mig

2009-06-20T13:09:00.007+02:00

1. Jag gillar utmaningar.
2. Men kan bli ganska rädd
3. Jag var mörkrädd då jag var liten.
4. Det är jag inte längre.
5. Universum fascinerar.
6. Hela vårt solstystem och dess planteter.
7. Jag har liftat från Grenoble till Venedig. Det regnade.
8. Jag kan halsa en öl/ ett stort glas vin/ ett stort glas vatten på fem sekunder
9. jag skulle gärna vilja hoppa fallskärm.
10. Jag tycker inte om Coca Cola, eller andra läskedrycker
11. Men champagne är gott
12. och rött vin och muscadet
13. Jag kan baka kanelbullar med förbundna ögon.
14. 2011 ska jag göra den Svenska Klassikern
15. för att det verkar så kul
16. men ganska dyrt
17. för många år sedan var jag bara "Kattis", nu är jag "Katta" eller "kat"
18. Fast min mamma kallar mig "katten"
19. Det gillar jag
20. jag har bott på många platser
21. i Paris
22. i Grenoble
23. På Korsika
24. På Cypern
25. I Grekland
26. I London
27 I Göteborg
28. I Trysil, Norge
29. I Uppsala
30. Jag älskar att springa
31. jag har sprungit 6 marathon.
32. fast jag gillar också att simma
33. och jag tycker om hästar, fast jag var nog mer galen då jag var yngre.
34. Fast Buffe är ändå nummer 1. Än idag
35. han var en labrador.
36. jag älskar loppisar.
37. Att fynda väskor. och vackra koppar
38. det har jag nog efter min moder. Hon är likadan
39.jag har lätt för att stressa
40. Blir aldrig nöjd
41. jag spelade cello i tolv år. En dag ska jag ta tag i det igen
42 Ett tag var jag inne på att bli polis
43. jag gjorde till och med testerna
44. då jag var yngre ville jag bara jobba med hästar.
45. men istället gick jag humanistisk linje på gymnasiet
46. För att jag tycker det är så inspirerande med språk.
47. med grammatik och med ordbildning
48. men det kan vara knepigt ibland.
49. jag har skakat hand med Jeppson i The Arks.
50 jag trodde att min kompis hade en liten "fling" med honom.
51. Och hon trodde att det var jag som hade det.
52. jag drömmer om att få starta ett eget företag
53.Köpa hund
54. Och ha massa vackra antika koppar i mina köksskåp
55. jag tycker själv att jag är ganska feg
56. Fast det är det ingen annan som tycker
57. men jag hatar att prata om pengar
58. och jag hatar adjektivet" snäll"
59. Så använd aldrig det
60. jag gillar alla grönsaker- utom brysselkål
61. och stekt sill är något av det godaste jag vet
62. och salta jordnötter
63. jag har aldrig smakat en "dry martini"
64. men jag drömmer om att få sätta mig vid baren och säga" one dry martini, please, shaken not stirred".
65. jag fascineras av statartiden i svensk historia
65. och har läst flertalet av den svenska proletärlitteraturens klassiker
66. av alla språk jag läste på gymnasiet var franska det jag var sämst i.
67. ändå valde jag att åka just hit, till Frankrike alltså.
68. Lättja är nog det värsta jag vet.
69. Jag tror att allt det som händer har en mening
70. kanske tror jag på ödet
71. Fast jag tror också på individens kapacitet.
72. Jag älskar att baka
73.Speciellt sådant som innehåller havregryn.
74. Ibland experimenterar jag med surdeg
75. Fast det var ett bra tag sedan sist
76. jag vill jättegärna åka till Ryssland och besöka Moskva
77. Jag älskar höga klackar.
78.Men använder det sällan själv
79. För då kan jag inte gå så snabbt som jag brukar
80.Och jag är bra på att gå snabbt.
81. Att äta opastöriserad ost är ett annat intresse.
82. Och musslor är gott
83. Jag förstår fortfarande inte varför Anne på Grönkulla inte ville ha Gilbert.
84. Jag är fortfarande arg på henne för det.
85. Jag läser aldrig en bok två gånger.
86. Om det inte är kokböcker.
87. Korsord är roligt
88. Men jag är nog ganska dålig på det.
89. jag lyckas aldrig somna på tåg, eller på buss, eller på flyg.
90. Jag gillar kaffe. Speciellt små starka espressos.
91. Svart ska det vara, kaffet alltså.
92. jag tycker om att rita
93. Jag är livrädd för att tappa mina tänder
94. Det händer att jag drömmmer mardrömmar om att de trillar ut.
95. jag tycker om impressionismen.
96. Monet, Manet, Renoir.
97. jag har två storasystrar
98. jag hade fiskar i ett akvarium då jag var mindre
99. men så tröttnade jag på dem. och gjorde något man inte ska göra
100. men det vågar jag inte tala om här.

då jäklar

2009-06-20T09:56:00.003+02:00

Nästa år har jag bestämt mig för att jag, på något vis, ska lyckas fira Midsommar i Dalarna. I firandets vagga.
Jag har fått för mig att det är där det sker. Fiolspel, folkdräkter, blomsterkransarna och så dansen. Förstås.

en dag i det 17e

2009-06-19T20:49:00.005+02:00

Låt mig gissa: det är exakt det här man tänker på då Frankrike förs på tal.

jag var alltid sämst i matte

2009-06-19T09:19:00.002+02:00

Har alldeles nyss gjort ett test- "vilket yrke passar dig"

Hur gick det då?
Fick jag svaret på alla mina sömnlösa nätter? Alla mina kval? Alla mina tankar?

Jodå. Så att. Ja, men naturligtvis. Det är ju med ekonomi jag ska jobbba. Svart på vitt står det:

Handel, ekonomi, försäljning.

" Du är en extremt utåtriktad person med en osviklig förmåga att vinna över människor på din sida i en diskussion. Inte helt oväntat bor det en liten säljare i dig"

Jaja. Tänk att jag aldrig själv tänkt tanken. Men om du också vill prova så hittade jag testet här.

samma electricitet billigare...och det är allt

2009-06-18T21:29:00.003+02:00

Var hittade de den där killen någonstans? Gick i alla fall förbi den här affischen på vägen hemåt ikväll- och blev inte på så mycket bättre humör. Vad hade hänt om de bytt ut den där mannen till en kvinnlig motsvarighet- i låt säga samma "prisklass". Det hade blivit ramaskri.

Så låt mig ställa frågan så här istället: Om jag mot all förmodan vill ha dyrare el, innefattar den då också en snyggare man?

ouf ... som fransoserna säger

2009-06-18T13:44:00.002+02:00

Jag har inte riktigt förstått poängen med twitter.
jag tror att jag håller mig utanför det där.

jag klarar mig fint med min lilla netbook, två mobiltelefoner som fungerar, ( äähhh, ok lite som de själva vill) och en kamera med 10 megapixel.
Jag behöver inte så mycket mer.

Då lägger jag hellre pengar på löpardojar. Det är mycket roligare. Nästan billigare också.

hittelön?

2009-06-17T21:47:00.000+02:00

Någon har glömt sin baguette. Vid ett fönster i det 17e arr.

- nästa gång är jag inte nådig

2009-06-17T14:48:00.002+02:00

Jag skulle aldrig, aldrig klara av att bo i , låt oss säga Italien eller Spanien. Där är ju männen ännu mer macho än här. Dessutom har jag tämligen (LÄS: Mycket) svårt för italienare. Min erfarenhet menar dessutom att de inte heller är speciellt trevliga eller tillmötesgående, och då syftar jag både på det som är maskulint som feminint.

För italienskor är inte vidare trevliga. Jag vet att jag kan klaga på fransyskorna emellanåt, men framförallt irriterar jag mig på dem. Att de ska vara så jäkla klena, att de inte kan ta i, attt de ska jämra sig och passas upp på. Nej. Det är då inte min melodi.
Men detta är väl inget till hur italienskorna är.
För det finns inget som irriterar mig här så mycket som alla de där idiotiska kommentarerna som folk kläcker ur sig. Fast det värsta, ja, det absolut värsta jag vet, är då de där fransoserna vänder mig hela sin uppmärksamhet mot mig då jag till exempel kommer springandes. De följer mig med blicken och jag känner hur deras blickar bränner in min häck.
Då ska ni veta...då behövs det inte mycket för att jag ska öka tempot för att så snabbt som möjligt springa runt hörnet. Jag kan inte förbjuda dem från att tittta, men det finns något som kallas respekt och det har tusan mig inte de där gubbbarna i gröna kläder.

Usch. Och så var det färdigkraxat.

nej men ...

2009-06-16T23:15:00.003+02:00

Jösses var min första tanke då jag skulle till att vandra förbi här tidigare idag. En blick på klockan, som visade på 16.25 och jag insåg mycket snabbt att skola + tidpunkten 16.30 = föräldrar/nannys som väntar på att deras barn ska sluta för dagen.

Hepp. Så går du förbi en fransk skola någon gång vid den tidpunkten och undrar varför det är en sådan kaos av människor (främst den feminina delen) så vet du varför.
De väntar på kidsen

I walk the line

2009-06-16T13:49:00.001+02:00

Jag finns HÄR också.
Eller kan du komma dit här: www.demanderlalune.blogspot.com

ouf

2009-06-16T11:29:00.004+02:00

Sen jag kom tillbaka har jag hunnit med några turer i Parc Monceau. Parken som har blivit min räddning. Parken där du åtminstone kan höra lite fågelkvitter, se lite gröna träd och springa utan att tvärnita för var och varannan bil.

För här i parken är det jag som är kung, jag som springer fortast och jag som lägger ribban ((!) Ett varv runt parken är cirka en kilometer, vilket innebär att jag vid det här laget känner igen varenda bänk, varenda liten buske samt hur många fönster alla husen runtomkring parken har.

Efter dagens pass ( i bra tempo) kan jag sammanfatta som följer:

Förbisprungna fransoser: 32 ( nej, jag ljuger inte. Jag räknade till och med!)

Fransoser som sprang förbi mig: 2

Varv runt parken: 5 (samt dit och hem= totalt 9 km )

Springande fransyskor i linnekläder (!) : 0 ( i söndags var det 1)

Fransyskor springandes i sneakers: 1.

Antal negativa tankar innan rundan: minst 20

Antalt negativa tanktar under rundan: 1

Antal negativa tankar efter rundan: Återstår att se.

Att springa utan musik i öronen kan ge upphov till goda- som dåliga tankar. Dagens verksamhet gick mest ut på att spana in folks löpstilar. Och där finns det verkligen något att jobba på. Jag är då ingen expert, men jag springer åtminstone inte som en del fransyskor gör. Många lytar hela överkroppen framåt, spänner axlarna och manar sig framåt. Inte ser det roligt ut. Det är nästan så att jag har lust att stanna och säga till dem. För precis som fransoserna kraxar ur sig både det ena eller det andra, rättar mig vid minsta fel och inte drar sig för att göra det, borde jag också börja. It's pay back time med andra ord.Men jag gör det inte. Alltså stannar och kommenterar folk. För jag är svensk.

Men jag sträcker på mig och spinner som en katt så fort fransoserna menar att vi svenskar är ett idrottande folk. Vous êtes sportifs, les suédois.

Då mår jag, ska ni veta. Inte är jag pinnsmal som en fransyska. Inte vill jag vara det heller. Jag vill hellre ha muskler. Inte är jag alltid lika psykiskt stark som fysiskt. Men attityd kan jag ha. Och ibland händer det att jag tyst för mig själv väser håll käften då ännu en fransos försöker påkalla uppmärksamhet på gatan.

Sorry grabben. Sådant biter inte på mig.

Men det värsta jag vet är nog ändå när folk menar att loppet redan är kört - innan det ens har börjat. Ingenting är omöjligt. Ingenting är för svårt. Definitivt inte Lidingöloppet. Har jag sagt 2.45 blir det så. Punkt.

Nu har jag kraxat klart. Tack för mig

Champs elysées, 09:00

2009-06-15T12:55:00.003+02:00

Så fort det regnar ser man bara massa paraplyer överallt- i alla dess färger.

Det behöver inte regna mycket för att de ska plockas fram. Detta innebär ett mycket delikat problem: Fransyskorna är för hemska med sina parapyer. Det är som om de inte är medvetna om att de bär ett paraply utan den mötande människan måste vika undan eller ducka för deras paraplyer. En del fransyskor trycker ner paraplyerna så långt som möjligt och ser inte heller vägen framför sig där de går, så det gäller attt svänga åt sidan i tid.

Ett lämmeltåg på väg till jobbet? Nej, det är bara fransoser som är på väg till jobbet. Tillsammans med sina paraplyer.

ganska kul läsning faktiskt

2009-06-14T14:57:00.003+02:00

Jag har fått (o)vanan att följa den här bloggen. I början var jag lite skeptisk till killen som förärats upppdraget, men han klarar det väl ganska bra?

Tänk att få resa runt i Sverige under 60 dagar och därtill få betalt för det.

Fast vad har egentligen Svenska turistföreningen tänkt att projektet ska mynna ut i?

Fler turister i Svea?

Ökat intresse för vårt vackra land?

Kanske är jag lite avis på den där Kalle med. För jag vill också resa Sverige runt, spana in gamla statarhus, andra röda knutar och tälta i någon skog. Utan att vara olaglig.

Men jag är här. Med noll planer för Midsommar.

Äsch. Midsommar är överskattat. Har jag inte firat det på flera år, varför fira i år?

en födelsedag i tropisk hetta

2009-06-14T09:48:00.003+02:00

Jag har hört att det mest regnar i Svea. Men här skiner solen. Just nu åtminstone. Gårdagskvällen visade på tropisk kvällsvärme. Vi satt ute länge, alltemedan myggorna surrade runt. Vi firade i dyr champagne, åt melon, räkor och sallad. Enkelt och gott. Jag hjälpte Fröken O att smälta mörk choklad i vatttenbad. Med den smälta mörka chokladen skrev hon sedan " Bon anniv" över banankakan hon bakat.
Det var rysligt trevlig. Jag blev erbjuden att följa med dem på semester till Korsika i juli.
"det finns alltid plats för dig." Och Herr G visade stolt upp den dyra champagnen och förklarade att en "vanlig" champagne kan du få för runt 18 Euros, en medelmåttig för cirka 30 och en fiiiiin sådan går loss på 50 Euros.
Fin champagne tackar inte smaklökarna nej till till . Fantastisk champagne med andra ord.

Fantastisk champagne

Sen sjöng vi "Bon anniversaire", åt chokladkaka och diskuterade allt mellan himmel och jord.

En trevlig kväll. Helt enkelt.

mot förorten

2009-06-13T17:47:00.002+02:00

Kvällen tillbringas i förorten- den vackraste i Paris. Med i bagaget har jag laxrullar och hembakade havrekex med sesam - och solrosfrön.
Jag står för entrén, familjen för resten, vilket vanligtvis innebär vackra ostar och fina viner. Men ikväll är ingen vanlig kväll. Madame i familjen fyller år och vi får således se varthän det bär.
Champagne?
Ostron?
Sniglar?
Äldste sonen, som faktiskt fyller hela 18 i år, tar snart "le bac" (studenten) och flyttar snart hemifrån för att plugga medicin.
ja, jag säger då det. Han är nästan lika gammal som jag var då jag var deras fille au-pair.

*host,host* Jag, åldersnoja. Nej, nej, nej... NEJ NEJ

Bonne soirée mes ami(e)s!

ähh, det var väl inget

2009-06-13T14:03:00.003+02:00

Juni 2006. Strax ska jag ge mig ut på mitt första marathon, Vibeke sitt andra. Totalt ovetande om hur jäkla ont det kommer göra efter 30 ligger vi och laddar i solen. Minns du? Minns du hur ont vi hade efteråt? Minns du hur vi fick kämpa för att överhuvudtaget kunna komma upp på tåget på kvällen? Minns du att vi sa att rulltrappor är alla marathonslöpares räddning? Minns du? Jag gör. Men kroppen är fantastisk. För den smärtan har jag inte haft sedan dess. Seg som f-n alltså!

Oj är namnet.
Klickade nyss in mig på min vän Vibekes blogg. Ser en bild som liknar mig. Men det är ju JAG!
Tack för det inlägget kära kompis.
Det är ju dig och bara dig jag har attt tacka för att jag kom att bli en löparnörd. Om du, den där dagen i juni år 2005 aldrig hade övertalat mig att springa en mara...ja, då hade jag fortfarande än idag varit totalt ovetande om de där marathonendorfinerna, det där ruset och den där sköna känslan som slår det mesta i hästväg. Så Merci à toi!
Nu har det gått två veckor sedan maran. Sprang jag verkligen? Var jag där? Det känns inte så. Ett knäpp med fingret och dagen var förbi, ja hela Sverige med för den delen. Det blir Lidingöloppet i september. Vågar jag skriva att jag siktar på 2.45? Minst.
Ja, nu är det skrivet.
Häng med!

att leva sin dröm

2009-06-12T13:57:00.004+02:00

Jag har startat en illustrationsblogg. För att det är så himla kul- för att jag måste börja våga visa det jag gör. För att jag drömmer om attt få jobba med min passion. För att jag faktiskt illustrerar en barnbok just nu. För att jag ändå tvivlar. Som alla andra. Men gå gärna in på http://www.demanderlalune.blogspot.com/

ps. Angående adressen... det är ett franskt ordspråk som innebär att man försöker få det omöjliga. Att vilja ha månen är ganska så omöjligt. Men försöka duger.

snygga fransoser

2009-06-12T11:20:00.003+02:00

I Paris finner jag Monsieur Condorcet (1743-1794) , en fransk matematiker, filosof och revolutionsman.

Hur han slutade sina dagar? Tja...som de flesta andra stora på den tiden, det vill säga i en fuktig fängelsehåla.

en torsdag i Paris

2009-06-11T17:50:00.005+02:00

...och man går förbi både det ena som det andra.

Temperaturen visar 22 grader ( och för en gångs skull regnar det inte)
Det är grönt både på träden och på balkongerna och hos Nicolas ser allt ut som vanligt.
Blir du sugen på en liten pâteserie vet du att ett boulangerie aldrig är långt bort.

-tack för den röken rakt i ansiktet

2009-06-11T12:10:00.002+02:00

Under tiden jag var hemma hann jag visst glömma hur mycket det röks i det här landet

*host, host*

det finns mycket bra här

2009-06-10T17:18:00.004+02:00

Det är så lätt att kritisera ett land, så enkelt att aldrig vara nöjd. Lika lätt är det att kraxa fram negativa adjektiv dår man är hemma, för då värdesätter man kanske inte det som är så enkelt.

Förvisso, Frankrike har rykte om sig ur en byråkratisk synvinkel vara ganska knepigt. Sant. Men allt är väl svårt då man inte vet hur något fungerar?

Men bakom det där byråkratiska och adiminstrativa döljer sig ett fantastiskt land och en fantastisk kultur. Sverige kan slänga sig i väggen på den biten- här tar man sig tid att äta länge, att låta maten vara vacker och vinet ska matcha det smaklökarna får ta del av.

Här ligger det ett härligt romantiskt skimmer över varje liten handels säregenhet. Till bageriet går du och köper bitt bröd, till slaktaren ditt kött, till osthandlaren din ost och till chokladbutiken din exklusiva choklad. Det är sådana saker som värdesätts, som man inspireras av och som man får energi av.

Om jag skulle tänka bort saker som irriterar mig skulle min positiva lista över Frankrike kunna se ut som följer :

1. Det är galet billigt att klippa sig, samt göra slingor här. ( undertecknad betalade 63 Euros igår, för både klipp och slingor)) Härligt Marianne!!

2. Det finns inte så många goda ostar som här. Riktiga ostar på opastöriserad mjölk.

3. Fransmännen är spontana, säger vad de tycker och bryr sig inte så mycket vad andra tänker och tycker om dem ( hmm. Kan vara negativt också)

4. Frankrike är ett otroligt vackert land- skidor, eller soldyrkan, vandringar eller båtyachter, vinturer eller ostturer. Välj och vraka!

5. Man känner sig alltid så himla duktig på Engelska ( eftersom de själva är så dåliga...)

Så slutet gott allting gott...eller? Säger hon som eventuellt flyttar hem... igen.

vad hände med sommaren?

2009-06-10T10:54:00.003+02:00

Nej. Nu får det bli någon ordning på det här vädret.
Vaknar varje morgon av att solen lyser in genom balkongfönstret. Himlen är klarblå och dagen ser lovande ut.
Men.
En timme senare och den klarblåa himlen är alldeles smutsgrå.
Varför?
Och varför satt det en lapp vid entrén igår som meddelade att vattnet i byggnaden skulle vara avstängt från klockan 09-17 under gårdagen, när det sen skulle visa sig att de faktiskt tänkte stänga av vattnet idag istället?
Sen när blev fransoserna senila? För visst var det väl Mardi igår och Mercredi idag?

Är jag anställningsbar?

2009-06-08T20:25:00.002+02:00

Jag känner inte längre min bakdel, för jag har suttit* och skickat iväg ansökningar hela dagen, samt ritat om två teckningar till Advokaten-författarinnan.
Med andra ord har jag en träsmak utan dess like.
Och så finns tvivlen där. Vem vill anställa mig? Är jag anställningsbar? Eller har jag inte bara helt fel saker på mitt Cv?
Så skickar jag iväg ansökningar, kramar hårt telefonen och undrar om någon överhuvudtaget kommer att höra av sig. Om någon kommer knappa "0033" eller om det i kristider är förbjudet. I så fall är jag verkligen illa ut. Är man inte där bör man inte vara här.
Men jag har fjärilar i magen. Ändå.

Regnar gör det fortfarande. Mina Hm-sneakers är både smutsiga och håliga. Och unga. Men redan gamla. En kombination som rimmar illa.
Men i Paris finns inspirationen, trots tunga regndroppar och smutsgråa moln. I Paris finns ändå allt du vill ha, och lite till. Fast ingen sommar. Inte än.

Så då fortsätter jag skicka ansökningar.
Men tydligen är spanska the shit. Inte franska. Ingen vill studera Franska. Men alla vill kunna det. En annan kombination som rimmar illa.
Hur går det ihop?

* fast imorse sprang jag 1 timme och 15 minuter. Så jag är ursäktad.

han bloggar!

2009-06-08T09:01:00.001+02:00

Jippie! Jag hittade nyss Sören Olssons blogg. Ja, han som bland annat har skrivit Sune böckerna.
Vilken trevlig inspirationskälla!

ps. solen skiner här idag. Igår regnade det. och det regnade.
puh!

jag var där

2009-06-08T00:01:00.003+02:00

Ser ni storbildsskärmen på bilden? Det gjorde jag i alla fall. Tyvärr vann han ju inte, Robin Söderling. Och nog märktes det bland folket som trotsade regndropparna att de hejade aningen (Läs: Mycket) mer på Federer än på Vikingen.

Då sedan Federer fällde en tår då nationalsången spelades gick det en våg av "aaaaaaaa" genom folket vid storbildsskärmen.

Även fransmän kan bli rörda. Det är rörande.

idag är det extra blått och gult

2009-06-07T13:21:00.001+02:00

Jag är ingen inbiten tennisfantast, men med tanke på var jag är och vem som spelar final idag i Roland Gaross / Franska Öppna bör jag alltså infinna mig vid Hotel de Ville klockan 15 och skåda finalen på den stora tv-monitorn som finns där.

Och visa de blå-gula färgerna.

vem jag ler mot vill jag bestämma själv

2009-06-06T22:56:00.004+02:00

Kolla. jag kan faktiskt le.

På samma sätt som fransmän frågar mig om svenskarna, brukar svenskarna fråga om hur fransmännen är.

Ja. En bra fråga. Men två saker som starkt skiljer fransmän och svenskar åt är deras spontanitet ( på gott och ont ) och deras rättframhet (heter det så?)

Rättframma är de på så vis att de alltid säger vad de tänker och tycker. Det är raka rör som gäller med andra ord. Spontana ...ur den synvinkeln att de inte är sena med att kommentera eller fälla humoristiska (nåja, inte alltid) kommentarer.

Men sen finns det stunder då man bara blir less och önskar att de kunde sluta öppna munnen överhuvudtaget.

Igår, till exempel, då jag var på väg ner till Seine, hann inte mindre än 4 fransoser att fälla kommentarer längs min väg om hur sur jag tydligen (!!) såg ut.

Fransman nummer ett menade att jag borde le lite mer.

Fransman nummer två menade att jag borde le för att bli mer söt

Fransman nummer tre sade det som fransman nummer ett hade sagt.

Fransman nummer fyra påpekade att jag såg uppretad ut.

Inte så konstigt, med tanke på att hans tidigare landsmän redan fått mig ur gängorna.

Själv tyckte jag inte alls att jag såg sur ut. Jag var bara inriktad på att promenera och på att ta mig från ett ställe till ett annat. Varför måste jag då gå och le åt alla och en var? Hade jag gjort de hade säkerligen andra kommentarer fällts.

en förtrollad kväll

2009-06-06T12:16:00.005+02:00

Gårdagskvällen tillbringades vid Seine tillsammans med min Vincent och dennes pojkvän som är på besök från Singapore. Vi tre, en flaska vitt vin och kvällen blev fullkomlig. Ensamma vi var knappast heller. Så fort sommaren slår till går folket ut, picknickar, dricker vin och spelar gitarr. Alltmedan turistbåtarna åker förbi på Seine.

Det är något magiskt med Paris sådana kvällar, något oöverkomligt med staden, något speciellt.

Idag regnar det. Skäms Frankrike. Det är ju faktiskt Svea Rikes Nationaldag

Heja Sverige! Vive la Suède!

övning ger färdighet

2009-06-05T13:54:00.004+02:00

Jag var här imorse, eller strax i närheten, på en arbetsintervju. Fasiken vad bra den gick. Hade mannen som satt bakom skrivbordet varit den skulle få bestämma hade han säkerligen anställt mig meddetsamma. Men. Detta var inte den sista intervjun. Min kandidatur slussas nu vidare, till en Madame. Aj,aj. Kan bli svårare.

Men. (återigen) Ena stunden har jag bestämt mig för att jag ska flytta hem. Nästa stund griper jag möjligheten i farten, ringer ett samtal och får en jobbintervju dagen efter. Till ett jobb som inte kan bli så mycket mer turistbetonat. Jag gillar ju den branschen.Turistbranschen. Företaget tillhör därtill bland de största och viktigaste i Paris. Här kan man jobba sig uppåt. Frågan är om jag vill? Frågan är om jag får jobbet?

Men lönen är aningen bättre än på min gamla arbetsplats och franska avtal gäller : dvs 35 h i veckan ( vilket innebär 5 timmar mindre än på hotellet) Tack så mycket alltså. Dessutom är det ett sk CDI -kontrakt*, det vill säga en tillsvidare anställning.

Jag är nöjd att jag var på intervjun. Mycket nöjd. De vanliga frågorna ställdes, som om jag talar lika bra engelska som franska, hur länge jag har tänkt stanna i Paris och om jag kan starta omgående.

Men.

Just nu vet jag varken ut eller in. För visst drömmer jag om djupa skogar, skitiga löparskor, varma havsbrisar och picknickar vid havet. Jag är ingen Paris-människa. Det är inte menat att jag ska bo här hela mitt liv. Vi får nog göra slut. Vi är som en gammalt förhållande där passionen har slocknat, för i Paris finns nog inte min lycka. Å andra sidan är det här du kan göra allt och lite till, bli allt du vill och lite till, göra galna saker och lite till, dricka vin varje kväll och lite till.

Och idag har jag nyss brännt av min bästa anställningsintervju och lite till. Man kanske ska sluta då man är på topp?

Fast får jag jobbet så...

*man har alltid en prövo-månad då man kan välja att sluta efter en månad om man inte trivs.

sill i Kivik

2009-06-04T15:25:00.008+02:00

Innan någon skulle våga påstå att den inte gillar sill borde det vara tvång att åka till Kivik och avnjuta denna läckerhet vid havet. Buhres i Kivik serverar underbar stekt sill som smälter på tungan. En riktig läckerhet.

Vi var där i tisdags. Det gäller att passa på innan Österlen invaderas av turister.

Imorgon har jag för övrigt en intervju på gång. Och ännu en nästa vecka.

Vill ju inte sluta som Kronblom. På sofflocket alltså.

ordningen är återställd: bara massa fransoser och jag.

2009-06-04T09:31:00.009+02:00

Jag vaknade imorse och visste först inte riktigt var jag befann mig. Sen hörde jag biltrafiken och insåg att jag var i mitt rum i Paris. Då hela lägenheten invaderades av 20-talet fransmän igår kväll blev det en ganska så sen kväll. De är dock bra konstiga ibland de där fransmännen. Missförstå mig inte. Jag gillar dem, men jag saknar svenskarnas mentalitet- och nog är de bra på att prata om sig själv, de där fransoserna.

Nåväl. Då var man tillbaka- och idag står tusen telefonsamtal , bankbesök och fortsatt cv-skrivande på listan.

Men ordningen är återställd. Sverker är tillbaka. I Frankrike.

Fast han önskar hälsa att han har haft det fint i Sverige.

vilar under ett rabarberblad
solar i Kivik

hälsar på guldfiskarna

är tuff och vågar hälsa på Ludde.

back in the city

2009-06-03T22:59:00.007+02:00

Så var jag åter i metropolen och det är liv i lägenheten. Min sambo har dragit hit hela sin teatergrupp så nu dricks det vin och äts chips.

Men i Sverige var det fantastiskt skönt. Det är bra att komma bort för att komma hem och uppskatta de små sakerna i livet. Som en vacker Sverigedräkt. Som 500-grams Kesoförpackningarna på ICa. Som den friska luften. Som morgontidningen som prasslar förföriskt på morgonen. Som mina humoristiska föräldrar. Som Rapport på Tv. Som duntäcket i sängen. Som det svenska kvälls- och morgonljuset. Som...som mycket.

bilder från maran

2009-06-02T22:53:00.002+02:00

Sista spurten finner ni här
lite lugnare är det här eller här
och här vet jag inte vad jag pysslar med.

Här, innan starten, ser vi riktigt coola ut, jag och världens grymmaste Vibeke ( som dessutom är rebell och springer in skorna på maran.) Respekt!

anmäld och startklart

2009-06-02T22:39:00.002+02:00

Det kändes så tomt efter att maran var över. Jag tänkte att det kunde hjälpa att anmäla sig till 2010-års upplaga.
Så nu är det gjort. Dags att börja träna med andra ord. Tre dagar och löpardojorna börjar titta argt på mig där de står. Imorgon får de hänga med ut på en tur.

Imorgon får jag säga Bonjour Paris. Igen.
Fråga mig inte om det känns bra. Du får inget svar.

grönt är skönt

2009-06-02T09:49:00.002+02:00

Spring och släpp hästarna fria

2009-06-01T23:18:00.003+02:00

Jag befinner mig fortfarande lite i det där post-marathonsyndromet.
men mest mår jag väldigt bra. Och inte speciellt ont har jag, men tårna är fula.
men vill man må primaliv och verkligen älska livet då ska man springa marathon. Detta menar jag. Självförtroende får man. Man mår bra. och man har kul. Framförallt har man kul.
Det är nästan så att jag redan längtar till nästa års upplaga av Stockholm marathon. Dra av tio minuter från tiden jag fick i år och det är nästa mål!

Men annars råder det bloggtorka just nu. Inte för att jag inte har något att skriva om. Men mest för att jag inte vill, eller snarare inte finner inspirationen.
Hörde nyss om flygolyckan över Atlanten. Där blev det slut på detta inlägg. För vad finns det att skriva?

ett kort referat av Stockholm marathon

2009-05-31T15:10:00.002+02:00

Den sista tiden började jag nästan tröttna på löpningen. Det kändes lite som ett tvång att ge sig ut och springa. Speciellt i Paris, där du är tvungen att kryssa mellan bilar, männoiskor och andra idioter. Det blev lite svårt att motivera sig.

Men efter gårdagens lyckade mara är jag nu taggad för mer. Mycket mer.

Jag förstår inte riktigt hur det gick till, men jag klarade mitt mål med flera minuter. Målet var 3.45 och jag kom in på 3.41. Ett tag trodde jag nästan att alla tidtagarmonitorer ljög.Men icke.

Krampen i magen jag hade under flera kilometer ute på Djurgården fick mig nästan på fall. Vilken smärta som stack. Sedan lossnade det och Västerbron var snarare underbar än hemsk. Det fläktade ju så skönt. Duscharna man sprang under var uppfriskande och alla människor var så glada.

Men glad blev jag då en äldre man såg mig och ropade : " Kom igen tjejen. Det ser fint ut"

Ibland är det bra att vara tjej bland alla män.

Så sprang jag in på 169-onde plats, av drygt 4000 kvinnor. Inte fy skam.

Endorfinerna pumpade i kroppen och gör nästan så än idag.

Jag vill inte längre sluta springa. Nu har jag ju nya mål som hägrar. Till nästa års upplaga av Stockholm marathon kommer jag vara ännu farligare. Då lägger jag ribban ännu lite högre.

Och varför inte Lidingöloppet i september?

dags igen

2009-05-30T09:07:00.002+02:00

Nu har det rått en smärtsam tystnad kring mig de sista dagarna. Men jag är vid liv. och relativt gott mod. Idag är det dags för de där 42 195 metrarna.

Så nu hinner jag inte sitta här med. Vi ses Stockholm!

inspirerande

2009-05-27T08:36:00.002+02:00

I gårdagens Svenska dagbladet medföljde en bilaga om eget företagande. Jag läste, begrundade och kom till nya insikter. En dag SKA jag starta eget företag. Bli min egen och slippa på ett ångestbaserat vis känna prestationskrav till de styrande, eller till mina kollegor.
I bilagan kunde man läsa en kortare intervju om Therese Albrechtson, som nyligen utsetts till Europas bästa unga entreprenör. Som 19-åring startade hon företaget Bodyguard Säkerhetsprodukter. Detta blev inkörsporten för henne in i det egna företagandet och viljan mot nya marker, Företaget sålde hon förvisso härom året, men säkerligen har det gett henne en rejäl skjuts framåt i karriären.
Att jag tar upp och nämner just T Albrechtson handlar dels om att jag avundas henne en smula, dels om de fyra tips hon ger till den som är villig att lossa ankar. Just de fyra tipsen tycker jag är fantastiska. De ska jag klippa ut och rama in!

Det här menar i alla fall T Albrechtson:
1. Tänk positivt.
Du måste tror på di själv och att du kan vinna. Annars kommer du aldrig lyckas. Allt sitter i ditt huvud och genom att tänka positiva tankar kan du trycka undan din rädsla. Lita på din magkänsla.
2. Våga synas.
” Kör istället för att tänka och gör istället för att planera. Strunta i affärsplanen och gå ut och sälj”, skriver T Albrechtson. Nog de bästa orden av de alla. Ibland ska man bara köra på utan att planera det. Spontanitet framför allt med andra ord!

3. Våga testa.
Testar du inte vet du inte vad som skulle ha hänt om du aldrig vågat. Som entreprenör måste man testa. Det enda som kan gå fel är att du misslyckas, men då har du åtminstone försökt.

4. Gör det du brinner för
Satsa på det du älskar, men se till att inte gå undan själv, eller som T Albrechtson skriver : ” gör det du brinner för, men brinn inte upp”. Satsa alltså på det du är bra på och delegera ut resten till andra människor. Använd dina kontakter!
Så summa summarum: Helt rätt. Det handlar bara om en god idé. Sen full fart framåt. Och mottot jag följer sedan några månader får så förbli ännu ett tag : ”hälften vågat, hälften vunnit.

på sparlåga någonstans på österlen, dit bilarna inte når och där fåglarna trivs

2009-05-26T10:26:00.004+02:00

På vischan ligger växeln inte i femman. Det är skönt. Man kan nästan höra sina egna tankar i samklang med fågelkvitter. Det är skönt. Man vaknar om morgonen och blir bländad av solen- och fåglarna kvittrar. Det är underbart. Man kan springa längs en alldeles folktom väg och den enda man springer förbi är en häst som nyfiket lyfter på huvudet då man joggar förbi. Det är härligt. Man bli nästan rädd då en bil kör förbi en, eller snarare folkskygg. Det är skönt på sitt vis.
Man kan gå ut i underkläder utan att någon bryr sig. För det finns bara massa träd runtomkring.
Det är vad jag kallar livet som kvalité. Livet då det är som skönast, som vackrast, som renast. Utan avgaser, utan höghus, utan högljudda bilar och skrikande människor.

Nota Bene: Nu är det Bara fyra dagar kvar. Om jag är rädd? ja, som sjutton. För mig själv. Om hur jag hittills aldrig klarat av att upprätthålla de mentala tankarna efter 30. Då blir jag bekväm och tänker " äsch, bara jag kommer i mål blir jag nöjd". Men nej, nej och nej. Inte i år. Då ska jag stå emot smärtan och inte nöja mig med att bara slutföra. Jag vill ju ha en bra tid.
jag vill, jag kan, jag ska.

för tillfället saknar jag inte det här specielllt mycket

2009-05-23T15:48:00.004+02:00

Men det finns franoser på bussen. De är tusan ta mig överallt. De där fransoserna. Jag såg direkt då de steg ombord att de är just fransmän. Något med frisyerna, det lite bohema, kroppstyperna.

Vilken talang jag är. Jag har koll!

om hur man springer en mara

2009-05-23T10:27:00.003+02:00

Då det stormar som värst finns alltid löpningen där som ett stöd. Då du ( OK LÄS: JAG) håller dig fast vid ett träd för att inte ramla finns löpningen där för att ta dig framåt, för att ge dig kraft och energi.
Därför springer jag. För att jag löser aldrig problem så bra som då jag springer och jag får aldrig så bra idéer som då jag springer.
Att sen springa 42 195 kräver nog fler förklaringar. Men jag mår bra av det och jag skäms över att skriva att jag nog alrig har varit så lycklig som under dessa långa meter. Då endorfinet pumpar i kroppen och du känner att du kan då finns det inte mycket som kan stoppa lyckointervallerna att komma. Då vet jag att jag finns. och att jag kan- SPRINGA.
Men. (för det finns alltid men)
Ett lyckorus varar aldrig 4.2 mil. Någonstans börjar det bli tråkigt, lite jobbigt och framförallt enformigt. Vád gör man då? Struntar i det? Hoppar av marathon-ruset och går för att ta en fika? Nej, knappast.
Låt säga att du har sprungit 32 kilometer då de negativa tankarna slår till, Som ett slag i ansiktet. Det är inte kul längre och helt plötsligt känns benen tunga, det gör ont i ena tån och publikstödet har minskat radikalt.
Visst, du har två val. Det ena är att sluta springa, hoppa av helt enkelt. Det andra är att fortsätta. Du väljer val två, för du har inte ont någonstans. Och har du sprungit 32 kilometer har du bara åtta kvar. Eller nej, egentligen återstår det tio, men eftersom det låter så mycket längre är det bättre att lura dig själv lite. och det funkar. Då du har sprungit 35 återstår det enadast fem kilometer, vilket låter så mycket mindre än sju. För då du slutligen springer förbi 40-kilometersmarkeringen har du bara 2000 meter kvar att löpa. Tvåtusenmeter är ingenting. Absolut ingenting. Det är bara nedjoggningen.

Att lura det mentala har funkat hittills för mig och det ska funka om en vecka igen. För det jag älskar mest med att springa är känslan efteråt. Den oslagbara känslan. En totalt avslappnad känsla. där det kroppen och hjärnan har blivit ett. Då de samsas och bara lever. Att beskriva hur bra man mår då är svårt. Det finns dem som blir hungriga meddetsamma. För mig är det tvärtom. Jag vill bara vara i nuet, för min kropp är nöjd- och framför allt glad. Förvisso är den trött. Kanske lite stel. Då är vi vänner, jag och kroppen. Det är helt fantastiskt.

Och om precis en vecka är det dags igen. För de där 42 195 meterna. Det gäller att försöka njuta. För helt plötsligt står man där, 42 195 meter senare, och förstår inte vad som hände. Sprang jag? Gjorde jag? Ändå kändes det som en hel evighet då man tog sig fram längs Stockholms gator.

Vad motiverar mig? Att det är så jäkla kul naturligtvis. Att det ska göra lite ont. Att det är så kul att springa. Att jag mår så förbaskat bra av det. Fler förklaringar än så behövs inte.

Nota bene: jag siktar på 3.45

live fran utllandet

2009-05-22T12:05:00.002+02:00

jag ar fortfarande i grannlandet i vast. Har har det mest regnat sen jag kom. Och min motivation har inte legat pa topp. Ge mig en spark i baken nagon och jag ska nog se till att knalla pa som en duracellkanin.

Min grona groda Sverker ligger mest pa sofflocket och funderar over livet. Han med.

8 dagar kvar. Och jag borjar bli lite sa smatt orolig over de dar 42 195 meter. Samtidigt funderar jag vad det ar som driver mig att just springa de dar metrarna. Om och om igen. Det blir mara nummer 6 om lite drygt en vecka.

I skrivandets stund har jag just forfattat en lista om hur man just motiverar sig till att borja och slutfora ett marathon. For det kan behovas da marathon borjar runt 30 kilometer. Da ar det inte lyckorus langre. Da ar det mest bara trakigt. I ar maste jag hitta en konversationspartner med andra ord alltsa.

Vi hors. Nu drar vi pa byen

paresseuse och flemarde ar vad jag ar idag

2009-05-20T20:48:00.003+02:00

hatar att vara lat. det ar just vad jag ar idag. I Oslo. Och det regnar. och pa radion spelar de bara balader. Bara lugna latar. Man blir melankolisk. Hungrig. Och trott.
Jag har CV att skriva. Men lat ar vad jag ar. Det enda jag gjort ar ett portratt. Det ar forvisso kreativt. Men det racker inte.
Sen har jag funderat en massa. Om att en dag starta eget. Ett eget foretag. det vore nagot det.
Har tankt pa hosten, om det dar jag vill mest av allt, om det dar jag sokt, om att i sa fall flytta hem. Igen. For att kunna uppfylla drommen. Eller drommarna. Eller drommar. Eller ...ja ni forstar.

har tankt pa mina kollegor i Paris, om de saknar mig, eller om de tanker pa mig. Overhuvudtaget. Nej, det tror inte jag heller. Eller man vet ju inte. det spelar mindre roll . Pa ett hotell vill jag nog inte ruttna bort hela livet. Sa har jag kommit fram till det. Alltid nagot.

har tankt pa min framtida hund. Hunden jag vill kop nu, idag, meddetsamma. En labrador. En liten valp med stora tassar, bedjande ogon och mjuk pals. Men nar?
Ja, det kan jag ju fundera vidare pa.
Sa da knyter jag ihop sacken med att skriva att det fortfarande regnar i Oslo och att nu ska jag satta mig ner och skriva CV.
Nu. Inte imorgon.

mera löparsnack

2009-05-19T16:29:00.004+02:00

Filosoferar på bussen. Om marathon. Om att det är 11 dagar kvar. Om att trots min miss med två minuter i lördags på varvet har jag ändå siktet på 3.45 eller under. Och jag vågar tro att det är möjligt. I lördags höll jag ( under nästan hela varvet... jaja, inte i slutet, därav de där två förbaskade minuterna) en snittfart på 4.45 minuter per kilometer. Jag förstår faktiskt inte att det gick så snabbt. Det kändes inte som om jag låg i den farten - och det var definitivt absolut inte jobbigt.
På marathon får jag lov att sakta ner lite. Tack för det. För att nå mitt uppsatta mål bör min tid per kilometer ligga på 5.20. Det är mer än möjligt, vågar jag påstå. Med detta skrivet har jag därmed utmanat mig själv ganska så rejält. Det kanske till och med kommer gå ännu snabbare. Det vore ju ännu bättre.
För i slutändan är det bara det som finns innanför pannbenet som räknas. Då dina ben inte vill längre, men din skalle vill då kommer du att fortsätta springa. Da det som tankarna tanker vinner over det som kroppen utgor kommer du att fortsatta din frd framat. Och varför sukta efter att få dricka en kopp kaffe på cafét du nyss sprang förbi när du ändå skulle ha tömt den dar koppen på fem blanka och sen velat ha mer. Kaffet kan vänta. det kan inte Stockholm marathon. Stockholm marathon sker bara en gång per år. Marathon väntar definitivt inte på dig. Om 11 dagar är det dags igen. Och jag vågar påstå att jag är bra mycket bätre än för ett år sedan, eller sedan Berlin marathon i september förra året för den delen.

Jag tror att jag ska satsa på pannkakor i år. Som den sista måltiden. Innan 42 195 meter. Förra året och året dessförinnan satsade jag mest på müsli och russin. I år får det nog bli pannkakor med grädde. Mycket grädde ska det vara.
Sa ater igen. Huvudet ar allt och lite till.

11 dagar to go alltså.

live från bussen

2009-05-19T16:06:00.002+02:00

- Hej och välkomna ombord på den här Swebus bussen. Mitt namn är Bertil...
Varför känns det som om en chaufför ofta heter Bertil?

Jag litar på Bertil. Han verkar vara en trevlig typ. Mot Oslo

jag gör vad som helst

2009-05-19T07:42:00.004+02:00

Ludde har inget med dagens text att göra. Men han ville gärna vara med på bild.

Svenskar måste vara världens vänligaste samt hjälpsammaste folk. I alla fall menar jag det. Just nu.

Låt mig förklara. Igår var jag i stort behov av en scanner för att kunna scanna över mina bilder till barnboken till författarinnan i Paris. Men eftersom det förutsätts att gemene man idag har just en scanner visade det sig inte vara så lätt. Men på vägen hem till underbara S igår gick jag förbi ett ställe kallat " Copysolutions". Någonstans visste jag att detta företag snarade sålde maskinvaror och dylikt, men tänkte ändå på meningen " hälten vågat, hälften vunnit", gick in och frågade tjejen som satt bakom skrivbordet om de utförde scanningtjänster.

- Ja, jag har nog en liten konstig fråga, började jag min mening.

Naturligtvis. Det var som jag tänkt. Jag tackade, vände mig mot dörren och skulle precis trycka ner dess handtag, då mannen bakom det andra skrivbordet i rummet bakom öppnade munnen:

- Vad är det du ska scanna?

Jag, helt förvånad, stammade fram vad jag hade i min mapp.

-ja, fortsatte killen. Det kan vi nog fixa. Kom med här.

Fortfarande helt överrumplad scannade killen mina teckningar på fem sekunder och skickade alla de tretton bilagorna till min mail, räckte mig sedan sitt visitkort och sade att jag skulle höra av mig utifall scanningen inte blivit bra.

-Tusen tack, sade jag och strålade säkerligen som en idiot. Hur mycket blir jag skyldig?

- Oh, ingenting. Det var så lite så, svarade killen.

Jag är fortfarande helt överumplad över svenskarnas hjälpsamhet och givmildhet. Vi är sanna mina ord ett folk som vet vad hjälpsamhet heter, utan krusiduller, utan hyckleri, utan trångsynthet.

Copysolutions är namnet på företaget, med den hjälpsamma personalen. Nu vet jag var jag ska handla i framtiden- www.copysolutions.se

Idag väntar Oslo runt hörnet!

livet från den molniga sidan

2009-05-18T07:42:00.002+02:00

" Ser lite mulet ut idag. Bäst att spana in väderutsikterna på balkongen. Ajdå, glömde solbrillorna. Kanske ska njuta av lite choklad och en tidning. Sweet.

livet enligt Herr Sverker

2009-05-17T22:25:00.005+02:00

Tack och lov har Herr Groda hunnit nyktra till under helgen- samt hitta ett nytt divertissement.

Manikyr och nagellack. Han botaniserar för fullt nu i systers hyllor.

Bäst att gå och kolla till innan han välter...

*%&()**&%%¤¤##""&&&%

Ok. Försent.

Lita aldrig på en groda. Det är ingen prins.

Bonne nuit

bryt ihop och kom igen

2009-05-17T10:42:00.005+02:00

Ungefär så skulle jag vilja sammanfatta gårdagens varv. Inte för att jag egentligen misslyckades, för att tala klarspråk. Men de där två ack så viktiga, samt onödiga minuterna tappade jag mellan 15-21 kilometer. Jag kom i mål med två minuter för mycket på mitt tidtagarur. (f-ck. m-rde, p-tain)
Bara för att. Eller nej , jag vet inte varför.
Men två minuter är två minuter. Detta innebär att jag sprang halvmaran igår på exakt samma tid som vid Paris halvmara för två månader sedan. Då jag skriver "exakt samma tid" menar jag det till fullo. Hundradelarna inräknade. Hur stor chans på miljonen är det? Snacka om fullträff. Fast i negativ bemärkelse.

Löpning är en otroligt egoistisk sport. Kanske min tid är en toppentid för någon annan, men inte för mig. Det spelar ingen roll att folk påpekar att det ÄR en toppentid. Inte för mig. De där två minuterna grämer. De irriterar. Och de känns. Mycket.
Så igår bröt jag ihop och kom igen. Gick ut och träffade vänner, drack lite vin och kom hem ganska sent.

Dagsformen då? Jovars. Den är fin. Lite sömnbrist kanske.
Träningsvärk? Nej, inte det minsta.
Är jag konstig? Antagligen.
Sen på tal om något annat: 2011 är året det händer. 2011 är tydligen året då jag måste byta ut 2:an i mitt ålderstal till en 3:a. 2011 är allså året då man är tvingen attt anse sig vuxen och året då man bör ta sitt förnuft till fånga. 2011 är året då man måste motverka just skrivna faktum.
Så vad passar då bättre än att klämma in en Svensk Klassiker under just detta år? Det finns ingen återvändo. Ett handslag är ett handslag. Det är bindande. Under gårdagskvällen blev detta avtal bindande mellan sex personer. Nu är projektet igång.
År 2011 ska slita nio mil i Gustav Vasas fäders spår, få ofrivilliga kallsupar under Vansbrosimmet, trampa 30 mil på en cykel runt Vättern då Sverige är som ljusast och springa 30 kilometer i lerig terräng i Lidingöloppet.*
År 2011 ska jag fullforda en Svensk Klassiker.
Jag längtar redan. På gott och ont.

* no pain, no gain, no pain no gain, no pain no gain...

älskade Sverker

2009-05-16T10:33:00.003+02:00

Jag återfann Monsieur Sverker i Skåne. Och han fick hänga med till Göteborg. Men hélas, tyvärr, han fick nys på alkoholen direkt.
Jaja, vi får se om han hinner piggna till till starten, eller åtminstone till ikväll.

Målet idag : 1.40 h eller under. (I Paris i mars sprang jag på 1.42. Det hänger på två minuter)

skånska lukter och mat utan tillsatser

2009-05-15T22:05:00.009+02:00

Så låste jag lägenheten tidigt i onsdags morsé, tog mig ner till Operan och därifrån vidare med buss till Charles de Gaulle. Men jag som hade sett framemot att strosa runt bland TaxFree butikerna på flygplatsen fick se mig snuvad på deb konfekten. Jag försökte dock komma in på området där tax freen fanns, men tyvärr, det gick inte den gången. Det fick bli en kaffe på Mc Donalds innan jag promenade in vid mitt gatenummer.

Så kom man hem. Rapsen stod (står) gyllene gul och mon amour Ludde hälsade mig välkommen. Jag trodde för ett tag sedan att jag förlorat luktsinnet i Paris, för där doftar våren inte alls som i Skåne. Om den ens doftar alls. I Paris alltså. Men i Skåne kan man kasta sig i rapsen, eller lukta på de blommande päronträden eller ...göra precis vad man vill...

innan jag kastade mig rakt däri.

Passade på att värma upp lite inför imorgon

de svenska färgerna

bakom varje vägskäl, litet som stort, väntar ett nytt äventyr, litet som stort.

Vad väntar på mig?

Just nu väntar en halvmara runt hörnet. Imorgon klockan 14 springer eliten iväg ut på Göteborgs gator. 18 minuter senare springer jag iväg. Startgrupp 3 är inte helt fel!

Nu ska jag njuta Sverige. Och Oslo nästa vecka. En syster i varje stad och jag hoppar från buss till buss.

Och kom ihåg. 21 kilometer är ingenting. Det sitter bara i skallen. Imorgon har jag tänkt att persa. Igen. Annars är det ju in gen kamp. Mot mig själv alltså.

à bientôt Paris

2009-05-13T07:05:00.002+02:00

Klappat och klart. Nu styr jag kosan mot bussen. Mot Charles de Gaulle. Har jag nämnt att jag gillar flygplatser? Även ovan nämnda, trots att den är känd för att vara aningen ...kaotisk.

Nämnde jag förresten att jag träffade Aston igår? Han var så söt så och tycke uppstod i en liten designbutik.
- Får jag klappa honom,frågade jag butiksinnehavaren.
-Naturligtvis, svarade denne.
Glad som en sommardag fick jag sen stifta bekantskap med Aston, en vacker golden retriever hane. Han brydde sig inte nämnvärt i början, men då han insåg att jag klappade riktigt bra vaknade han till och då jag reste mig för att gå tittade han länge efter mig.
Jag gick. Kvar blev han med matte i designerbutiken.

Så. Dags att packa ihop.
A bientôt Paris.

känns mycket bra

2009-05-12T23:53:00.002+02:00

Nu byter jag snart ut den här ack så vanliga vardagsbilden mot något ...mer lantligt. Oh. Så härligt.

Och imorgon ska vi äta stekt sill, eller ja, stekt strömming som folk säger norrut.

Ord som ord. Det är i alla fall galet gott. Och nyttigt. Massa proteiner, vitaminer, trevliga fetter. You name it. Sill ska det vara. Basta.

borde vara kulturell oftare

2009-05-12T23:28:00.004+02:00

Ikväll har jag varit på teater. Gratis till på köpet. En trevlig hotellgäst räckte över en teaterbiljett till mig i lördags.

- Min man vill inte gå. Gå ni, sade hon och så fick jag den.

Haken var den att jag jobbade och biljetten skulle brukas den 9 maj , klockan 18, som också framkommer av fotot ovan, Hélas. Tvärr.

Men. Tänkte jag idag. Jag kan ju alltid gå dit ikväll och se om jag kan få se den ikväll. Jag drog en liten vit lögn om attt jag sett fel på datumet... och se, jag fick plats. Men tyvärr inte på 1a kategorin som biljetten en gång köpts för. Lika glad för det var jag. Dessutom fick jag en riktigt fin plats i alla fall.

Pjäsen var kanon. Jag är nöjd med andra ord.

Så vad handlade då Couchon d'Inde om ? Jo, om den rike Alain Kraft som under en lunch går in till banken för att ta ut lite pengar. Detta går dock inte eftersom hans konto har blockerats. Det är styrelsen för Bank of India som har gått in och köpt herr Alains bank. Dessa män hävdar att Alain Kraft har syndat rejält genom att ha gått från ett simpelt leverne ( barndomen) till att ha tjänat rejält inom bostadsbranchen ( karriären.) Denna succé, så som han själv ser på det, är dock inte accepterad i Indien, Han har gått från ett lägre kast till ett högre. Och de två tjänstemännen (en man och en kvinna) kan inte låta släppa ut honom från banken.

Ovan förklaring kan lätt få det att verka som om pjäsen är tung och tråkig. I själva verket var den humoristisk och lättsam. Dessutom spelades Herr Kraft av den franska skådespelaren Patrick Chesnais som har setts i flertalet franska filmer. Man känner igen honom då man ser honom.

Ja, det var min sista kväll i Paris för ungefär två veckor framåt. Imorgon bitti tar jag bussen till flygplatsen Charles de Gaulle och därifrån ett härligt SAS- flyg till Kobenhawn. Denmark er dejligt. Men Sverige er sku meget bedre.

Så Sverige - à demain.

allt är kanske inte guld som glimmar, men åtminstone silver

2009-05-12T08:59:00.004+02:00

bilden är lånad från blocket.se

Nej. Nej. Nej.Det borde vara straffbart att lägga ut en bild på de här sockergrynen. Någonstans i Halland bor det här lilla gänget, som i nuläget ligger ute på blocket för försäljning. Här finns annonsen om någon är intresserad.

Se bara på de där tio små tassarna, de sockersöta ansiktena. Ja, jag är såld. Tout simplement.

Det finns inte adjektiv nog för att beskriva hur söta de är. Men även de här golden retrivervalparna kommer att växa upp och få lång vit päls. Jag vill nog hellre ha en labrador. Så med det sagt ska jag nu låta annonsen gå mig förbi.

min far har blivit kändis

2009-05-11T20:32:00.001+02:00

Se här

i vått och torrt, eller sött och salt

2009-05-11T20:15:00.003+02:00

Sambon och tysken har gjort slut- efter tre och ett halvt år. De möttes i Peru då de studerade där båda två för några år sedan. Rent naturligt har deras gemensamma språk alltså varit spanska. Fast hon är fransk. Han är tysk.

Som den trognaste lägenhetspartner jag är hjälper jag nu till att sudda ut dennes spår.

Det går bra. Dessutom är det gott.

Nota Bene: jag har ätit upp "ich". Nu är det lätta kvar.